Anns och Johans kulturreservat

Snömeditation

2012-02-13T00:33:00.000+01:00

Franz Marc - Dog Lying in the Snow (Liegender Hund im Schnee), 1911

Mördad ängel

2012-02-11T14:40:00.001+01:00

Kvinnans självständighet krävde ett mord. Offret var den milt leende, fromt hängivna, husmoderligt osjälviska madonnan. Hon som programmerats till att behaga andra, hon som alltid uppoffrat sig utan minsta klagan, hon som aldrig låtit någon ana att hon haft en egen åsikt och serverat lögner för allas trivsel. Det vill säga det undergivna viktorianska kvinnoidealet, av Virginia Woolf kallat Hemmets Ängel.

”Min ursäkt, om jag skulle dras inför domstol, skulle vara att jag handlade i självförsvar. Hade jag inte dödat henne skulle hon ha dödat mig. Hon skulle ha slitit hjärtat ur det jag skrev.” Woolf berättar om sin blodiga kamp mot ängeln i föredraget ”Yrken för kvinnor”, som man kan läsa i den nyutkomna essäsamlingen ”Kvinnor” (översättning Rebecca Ahlsberg, ellerströms), en fin liten volym med författarens porträtt av förmödrar, medsystrar och kollegor. Det är från tröskeln till en ny tid hon talar: kvinnor har börjat skaffa sig eget rum och kan själva betala hyran. Ännu återstår frågan vad rummet ska fyllas med: ”Hur ska ni möblera det, hur ska ni inreda det?”
Åttio år senare har möbler införskaffats, flyttats runt och kastats ut flera gånger om. Varje kvinna inreder efter eget behag och såväl de yttre som inre hinder Woolf diskuterade är så gott som undanröjda. Kanske är det i det läget frestande att blicka bakåt. Att tänka att den där hemmaängeln väl ändå var en rätt så tjusig varelse. Så kan man tolka den lust att vara rik hemmafru som drabbat svenska kvinnor enligt medielarm ifjol.
Numera blinkar ängeln med vippiga lösögonfransar à la 50-tal eller slänger med Hollywoodblonderat hår. Blygsamheten har bytts ut mot egoboostande självkänsla: det går ju att göra karriär på husliga vingar. I kokböcker, bloggar och livsstilsguider fylls kvinnorummen med hembakade kakor och egendesignade tofsar. Den berömda metaforen om det egna rummet verkar ha förvandlats: vägen till självförverkligande går inte sällan genom heminredning.
När Virginia Woolf slungade bläckhornet mot feminitetens gloriaförsedda fantom var det för att den inte tillät henne att skriva öppet och sannfärdigt. Målen får kampen, förklarade hon uppfodrande, får aldrig tas för självklara utan måste ständigt ifrågasättas. När Hemmets ängel än en gång tycks spöka i polkadotprickiga kjolar kan man börja bli orolig för en feministisk backlash och undra om det är dags för en ny dust. Borde vi återigen ta och strypa ängeln med gardintofsen eller åtminstona krossa cupcaken under klacken?
Eller finns det kanske en sådan trygghet i den kvinnliga frigörelsen att det numera lugnt går att experimentera med gamla kvinnoroller?

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Snöfall i solsken

2012-02-10T22:38:00.000+01:00

Förenklingens konst

2012-02-07T22:21:00.000+01:00

Det börjar med en stilig kosack med huvudbonaden käckt på sned, det slutar med kranieliknande självporträtt där döden speglas i ögonhålorna. Hantverksskickligheten är slående redan hos den 16-åriga Helene Schjerfbeck, bara ett par år senare är hon en mästerlig målare. Hon förmådde kopiera 1600-talsmästare så att minsta nagel glänste; det egna måleriet kom hon att driva mot en allt strängare förenkling. Hennes långa konstnärsbana - Schjerfbeckutställningen som just nu visas på Ordrupgaard utanför Köpenhamn spänner från 1880 till 1945 - följer på sätt och vis tidens svängningar, men det finns samtidigt en frapperande konsekvens i hennes verk och förändringarna tycks komma av inre nödvändighet. Trots, eller kanske tack vare, enkelheten känns det som om varje penseldrag står i kontakt med tillvarons djupare plan.

Ann

Dörren, 1884

Maria, 1909

Självporträtt med röd fläck, 1944

Nakna och förklädda jag

2012-02-07T12:25:00.000+01:00

Dagens litteratur svämmar över av självbiografier, dagböcker, autofiktioner och navelskåderier: den författare som inte naket lämnar ut sig själv, ifrågasätter jagets autenticitet eller leker gäcksamt med självbekännelsen som genre finns knappast. Mycket lägligt är det då att Ingrid Elam ger ut en essäbok som fungerar som behändig guide till de många litterära jagen.

Här skriver jag om Ingrid Elams Jag - en fiktion.

Ann

När det är natt ser vi upp mot stjärnorna

2012-02-06T23:14:00.000+01:00

Gustaf Fjaestad, Rimfrost och stjärnor

"Glädje förekommer ju på varje levnadsbana, till och med den största bitterhet kan för korta stunder vara ljuv. Om bara bakgrunden är tillräckligt mörk, så blir också matta färger ljusa. Lyckans starka solsken, som bländar oss, är inte till för våra svaga ögon. På dagen ser vi den vackra jorden, men när det är natt ser vi upp mot stjärnorna - - -"

Heinrich von Kleist i brev till Caroline von Schliben 1801. Citerad efter Peter Handbergs Kleist - Slutet.

Vinternatt 1912

2012-02-05T20:12:00.000+01:00

Juho Mäkelä, Vinternatt 1912

Inspektion

2012-02-04T11:12:00.000+01:00

Litteraturens ensamcell

2012-02-03T20:51:00.002+01:00

P.O. Enquist söker punkten varifrån berättelsen kan berättas. Laxness menade att stilen är allt. För Roy Jacobsen – i samtal med Torbjörn Flygt på Malmö Stadsbibliotek – är rösten det grundläggande. Har han väl hittat den rätta stämman, vilket är svårt eftersom en stämma lätt blir falsk, vet han också vad som kan sägas och vad som måste utelämnas.
Sanningen närmar han sig helst i fiktionens form, säger Jacobsen, och berättar en sann historia om hur han upptäckte att han var författare – han hävdar att han aldrig berättat den förr. I tonåren var han med i ett ungdomsgäng som höll på med inbrott, vilket ledde till att han arresterades och sattes i häkte i väntan på rättegång. Det här var 1970, när fångarna inte hade det så bekvämt som idag, och han tillbringade 35 dagar i ensamcell. Varje dag kom hans flickvän Marianne på besök, och de satt och förde långa samtal med varandra. Så småningom fick han som ung och tidigare ostraffad villkorlig dom och kunde återvända till friheten. Det var bara det att det inte fanns någon Marianne. Hon var en fiktion som han hade skapat som ett slags överlevnadsstrategi.
Kanske, tänker jag som en sammanfattning av kvällen när jag kommer ut från biblioteket, är ensamceller inte så dumt för litteraturen.

Johan

Förundras!

2012-02-02T14:16:00.001+01:00

Von oben

På åkerstigen ligger en död tordyvel.
Tre benpar prydligt hopvikta över magen.
Istället för dödens virrvarr - ordning och reda.
Det fasansfulla i anblicken är tämligen måttligt,
räckvidden är begränsad, från maskros till mynta.
Sorgen delas inte.
Himlen är blå.

För vår ros skull avlider inte djuren,
de dör en liksom grundare död
och förlorar, vill vi tro, mindre känsla och omvärld,
gör sorti, tycks det oss, från en mindre tragisk scen.
Deras stillsamma själar spökar inte om natten,
de håller distansen,
de visar respekt.

Och nu ligger den döda tordyveln på stigen
och glittrar obegråten mot den lilla solen.
En tanke lika kort som den tid blicken tar:
det ser ut som om inget viktigt hänt den.
Det viktiga verkar vara förbehållet oss,
vårt liv och vår död, en död
som åtnjuter avtvingat företräde.

Wislawa Szymborska (1923-2012), översättning Anders Bodegård.

Här skriver jag om Szymborska idag.

Ann

Förväntningar på våren

2012-01-31T21:33:00.000+01:00

10 titlar att hålla ögonen på i vår:

Hans Magnus Enzensberger, Det mjuka monstret i Bryssel (Karneval): En europeisk intellektuell på studiebesök i maktens labyrinter.

Karl Ove Knausgård: Min kamp 4 (Norstedts): Kampen fortsätter. Författardrömmar och förbjuden kärlek utlovas.

Andrei Codrescu: Tzara och Lenin spelar schack (2244): Postmodern skildring av ett fiktivt schackparti mellan dadaismens och kommunismens profeter.

Andrea Wulf: Jakten på Venus (Leopard): Om Venuspassagen och 1700-talets excentriska vetenskapssamhälle.

Tariq Ali: Vad var kommunismen? (Celanders): Hur ska kommunismens misslyckanden förstås? Kritisk betraktelse från vänster.

Johan

Trude Marstein, Ingenting att ångra (Kabusa): Stafettromanen Göra gott var en imponerande teknisk prestation där över hundra berättarröster länkades samman. Jag är nyfiken på den norska författarens nya roman, som intar två skilda perspektiv i en otrohetsaffär.

John Donne, Skabrösa elegier och heliga sonetter (ellerströms): Shakespeares sonetter har översatts ett oändligt antal gånger. Nu är det dags att ge sig på hans samtida kollega, i tolkning av Gunnar Harding.

Birgitta Lillpers, Industriminnen (W&W): Titeln låter helt perfekt för en diktsamling av Lillpers. Jag ser fram emot rostgnisslande skönhet. "Därför vinddrivna våra sinnen.//Därför sorgmantel,/oberört mörk högt över/berget" hette det i Nu försvinner vi eller ingår från 2007.

Heinrich von Kleistpaket (Modernista): "Odödlighet, nu är du min till fullo! står det på Heinrich von Kleists gravsten vid Wannstein, där han ligger begravd tillsammans med sin "dödsväninna" Henriette Vogel som han 1811 sköt innan han riktade pistolen mot sig själv. Nu kan man läsa pjäsen som citatet är hämtat från, Prinsen av Homburg, tillsammans med tre andra dramer i översättning av Horace Engdahl. Och samtidigt utkommer Peter Handbergs citatbiografi Kleist - Slutet i nyutgåva.

Helene Schjerfbeck, Och jag målar ändå (redaktör Lena Holger, Atlantis): Brev från en av Nordens främsta konstnärer till kollegan Maria Wiik mellan åren 1907-1928. Jag förväntar mig en praktbok med fängslande tankar om måleri, som jag kommer att vilja kasta mig över när jag väl sett denna utställning.

Ann

Helene Schjerfbeck, Sittande kvinna i vit klänning, 1908

Framtiden vässar tangenterna

2012-01-30T21:21:00.000+01:00

Gamla förlegade tider. Jean-Baptiste Simeon Chardin, Boy Sharpening a Pencil (The Young Draftsman), 1737

"Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt"

Rektor Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagens skola i Sollentuna skådar in i framtiden, och hjälper den på traven genom att välja bort klassiska läromedel från undervisningen.
DN 30/1

Januari börjar året

2012-01-29T18:06:00.003+01:00

Det har klagats på uppdateringsfrekvensen här på bloggen och vi utlovar därför omedelbar bättring. För att inte göra löftet alltför svårhållet införs från och med nu ett par nya kategorier: veckans bild och veckans citat. Fast med tanke på att januari snart runnit ut - hur gick det till? - blir det här kanske snarare månadens bild. Håll till godo:

January or Aquarius with Courtiers in Snowball Fight Outside Stenico Castle, c.1400

Parasiter, ockupanter och förrädare

2012-01-29T00:50:00.000+01:00

En ny radikalhöger har vuxit fram i det nya Europa. Folkvalda muslimhetsare i slips och kostym förenas med stöveltrampande milismän i uniform, på marsch mot en mörknande framtid. I rörelsens periferi, eller kanske dess mitt, sprider en självdubbad norsk riddare, beväpnad med ett halvautomatiskt jaktgevär, död bland unga idealister, alla dessa "kulturmarxister och självmordshumanister". Nu är skillnaden stor mellan en röstfiskande populist och en solitär terrorist, men vad som förenar dem är hatet.

Min recension av Magnus Lintons reportagebok De hatade hittar man här.

Johan

Skynda, skynda, skynda!

2012-01-24T22:31:00.000+01:00

Trots allt mitt inre sönderfall,
kan jag ännu känna igen en fulländad dag:
hav utan skugga,
himmel utan krusningar,
luft svävande över mig som en välgångsönskan.

Hur undkom denna dag
angriparens påbud?
Jag har inte rätt till det,
man tillåter inte att jag har det bra.

Berusade, som av en antydd frihet,
törnar vi emot varandra,
och vi skrattar hest
på ett vidskepligt sätt
medvetna om att allt detta är förbjudet.

Kanske är det bara en fälla
denna fulländning
denna rena luft,
detta vatten obefläckat av fruktan?

Låt oss njuta av allt så länge vi kan:
skynda, skynda, skynda.

Ur Kontinuum av Nina Cassian (översättning Dan Shafran, Tranan).

Här skriver jag om Nina Cassian och Tranans storsatsning på rumänsk poesi, antologin med 27 rumänska samtidspoeter Om jag inte får tala med någon nu.

Hur påverkades du av Nina Cassians verser? Drabbade de dig på något sätt? Kanske rent fysiskt? Eller var dikten inte annat än ord på en dataskärm? Vad som händer i oss när vi läser en dikt, hur dikten väcks till liv, sådant resonerar Magnus William-Olsson kring i sin nya essäbok Läsningen föregår skriften. Här kan man läsa mer om den.

Och så lite mer poesi: jag recenserar Boel Schenlærs diktsamling Nomad i exil här.

Ann

Fantasins fiskar och annat

2012-01-22T13:18:00.000+01:00

Varifrån kommer orden?
vilka ljud gneds mot varandra så att de blev till
vid vilken flinta tände de sin veke
vilka vindar förde dem till våra munnar

Deras förflutna är sorl av återhållen tystnad
gny från smältande materia
grymtande från skämt vatten

Ibland smalnar de till skrik
vidgar sig i klagan
blir till tjut mot rutorna i döda hus
kristalliseras till sorgekorn på döda läppar
fastnar på en fallen stjärna
gräver sig ner i intet
suger upp vilsna själar

Orden är tårar av sten
nycklar till begynnelsens portar
de muttrade i grottorna
lånade stormen sitt dån
sin tystnad åt brödet som levande stoppats i ugn

Ur Vénus Khoury-Ghata, Variationer kring ett kärsbärsträd och andra dikter (översättning Jeana Jarlsbo och Inger Johansson, Elisabeth Grate bokförlag)

I senaste numret av Lyrikvännen skriver jag om Vénus Khoury-Ghatas dikter. I övrigt handlar temat den här gången om fisk. Låter kanske inte som det mest självklara valet av poetiska djur, men Anders Mortensen påpekar att det finns många paralleller mellan fiske och dikt, att fisken är en symol för poesin och vice versa: "fantasins, hoppets och dagdrömmens gäckande väsen, som också är skönhet, slem och sprittande föda".Och så kan man bland annat läsa om när prinsessan Ulrika Eleonora d.y. fångade en gammelgädda. (Apropå det har jag i helgen ätit gäddpastej.)

Japansk skrivask, Louvren

Ann

Krigets konsekvenser

2012-01-19T22:15:00.000+01:00

Den ende som ännu står på benen när artilleriröken skingras är en lemlästad stackare som spyr rakt ner i högen med döda kroppar. Det var för det här du föddes, lyder titeln. En fladdermus med människoansikte suger näring från bröstet på en död man. Den lakoniska undertexten: Las resultas, konsekvenserna.

I Francisco Goyas illusionslösa bildreportage från kriget, Los Desastres de la Guerra, bär soldaterna sabel och cylinderhatt, men det går knappast att se etsningarna – som nu visas på Malmö konsthall – utan att tänka på samtiden. Torterade människor och skändade lik. Snapshotsen från Abu Ghraib och den senaste videosekvensen med urinerande marinkårssoldater lägger sitt raster över bilderna.

Fransmännen kom till Spanien med en överlägsen invasionsarmé och förmenta universella värden. På en etsning står en självmedveten man i trekantig hatt och hög krage intill en inhemsk tiggare, och bildtexten undrar om de tillhör samma släkte. Folkresningen som följde, och som Goya betraktade utan att se mycket annat än skändligheter, var det första där en ockupationsmakt stod inför gerillakrigföringens prövningar. Efter blodbadet kom hungersnöden, och civilbefolkningen fick lida dubbelt.

Goyas skildring börjar i det realistiska men går alltmer i absurdistisk riktning. På verklighetens skräcksyner med kvinnor som våldtas och nakna stympade kroppar upphängda i träd följer en kavalkad av mardrömsbilder. Svåröverträffad i svartsyn är etsningen av den döde mannen, till hälften redan förvandlad till skelett, som omgiven av ett mörker mättat med onda ansikten mödosamt sträcker sig upp ur graven för att skriva ett sista ord. Nada, skriver han på pappret. Ingenting.

Johan

Skyttegravarnas poesi

2012-01-18T23:11:00.000+01:00

Koshk

Det sår jag har lagt om
blodar ner mitt hår med händerna
Vad ensam skymningen kan vara
vid öknens ände
Jag slänger ut matburken bland konserverna
slänger ut sönderslitna skärp
och en vattenflaska av jord

Hur lång är den väg som leder hem?
Vilket håll jag än går
ligger eldens läten och skottsalvornas ekon i luften
Jag har begravt Abedi, Momeni och Iranpoor
nu har jag suttit och bett
på denna kulle har jag sörjt
Jag hade inga lakan att vira om er
stanna nu kvar i dessa filtar,
än en gång för jag undan jord
Vad kalla era händer är
ropa inte så högt
vi sover här
hälsa från oss till alla vänner
skicka ett telegram till mamma krama om pappa
Vinden blöder i mellangärdet

Ur Sohrab Rahimis Krigsbibliotekarien. Här skriver jag om boken.

Ann

Badkatt

2012-01-15T22:30:00.000+01:00

Ett badkar för en katt.

Fast torrbad är att föredra.

"Jag kräver ett annat öde"

2012-01-13T22:13:00.000+01:00

Medea, väggmålning från Herculaneum

Medea, ur 'Vie des Femmes Celebres', ca 1505

Medea, Anselm Feuerbach, 1873

Medea Daughter of Aeetes King of Colchis, Maxwell Armfield (1882-1972)

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Och om jag inte kan få det så vill jag ha hans liv. Hjärta för hjärta. Öga för öga. Kön för kön.

Ur Medealand av Sara Stridsberg

Här kan man läsa min recension av Stridsbergs Medealand och andra pjäser.

Ann

Havererade drömmar

2012-01-12T22:27:00.000+01:00

En mongolisk version av Majgull Axelssons Moderspassion är Allt detta tillhör mig, den tjeckiska författaren Petra Hulovás första roman. Också här kämpar kvinnor för döttrar som vänder dem ryggen, också här trasslar mödrar in sig i lögner och upptäcker hur svårt det är att tvätta bort stämpeln från ursprunget. De hägrande drömmarna om något annat och bättre visar sig vara endast drömmar.

Hela min recension av Allt detta tillhör mig hittar man här.

Ann

Skimret kring en gyllene röst

2012-01-11T16:55:00.000+01:00

Leonard Cohen på Sofiero 2008

Det är inte alla som håller med om att han fötts med en gyllene röst, som det heter i en berömd låttext – också han själv har många gånger tvivlat. För att vara en sångare som långt över pensionsåldern drar fulla arenor har hans karriär varit osedvanligt brokig. Som poet gick den unge Leonard Cohen från klarhet till klarhet. Redan i tjugoårsåldern överöstes han med kritikerrosor, priser och stipendier för sina diktsamlingar och räknades snart som en av Kanadas intressantaste författare, även om hans ryktbarhet inte nådde utanför landets gränser. När han efter ett par romaner sadlade om till musiken, 32 år gammal och utan att kunna hålla tonen, var det många som höjde ögonbrynen.

I sin biografi över Leonard Cohen följer Anthony Reynolds detaljerat sångpoetens kringflackande liv, från uppväxten i en judisk medelklassfamilj i Montreal till turnéerna på ålderns höst, efter att artisten klivit ner från klostret på berget och upptäckt att han skinnats av sin manager. Musiken står i fokus: Reynolds porträtterar kvinnorna bakom sångerna och skildrar ingående varje inspelning, med det katastrofala samarbetet med Phil Spector som en tragikomisk höjdpunkt. Med generöst intervjumaterial och redogörelser för alla turer kring cyniska skivbolag ger biografin en fascinerande inblick i musikbranschen; söker man mer litterära insikter om Cohens texter fungerar den sämre. Överhuvudtaget ger boken ett slarvigt och stundtals ganska ytligt intryck, med upprepningar och trådar som inte följs upp.

Apropå förhållandet mellan kreativitet och professionalitet – han föredrar givetvis själv det förra – har Cohen konstaterat: ”Jag har en känsla av att om man befriar sig själv, så kan det börja skimra runt vad man än rör vid.” Lite av det cohenska skimret lyser upp också Reynolds skildring och får en annars rätt medioker och hafsig biografi att bli till sidvändarläsning.

(Anthony Reynolds

Leonard Cohen – en biografi

Översättning Ewa Edén- Modén

Reverb

Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Levnadsteckning över en skitstövel

2012-01-08T23:47:00.000+01:00

Varje tid har sina hjältar, sina förebilder. En gång i tiden var det konstnärer och diktare, för att inte tala om massmördare i glänsande uniformer. Idag kan det lika gärna som en rockstjärna vara en framgångsrik entreprenör i teknikbranschen.
När Apples VD Steve Jobs avled hösten 2011 var det en nyhet som nådde långt utanför näringslivssidorna. Macintosh-klanen hade förlorat sin hövding, och alla som en gång pluggat in ett par vita iPodhörlurar i öronen hade anledning att skänka mannen en tacksam tanke.
Strax efteråt kom Walter Isaacsons drygt 600-sidiga biografi, tillkommen på uppdrag av Jobs själv. PR-proffsets sista produktlansering, avsedd att sälja in hans eftermäle, tänker skeptikern. Ändå är det inte fråga om någon överdrivet vördsam hagiografi. Snarare på många sätt en levnadsteckning över en skitstövel.

Läs resten av min recension av Walter Isaacsons bok Steve Jobs - en biografi här.

Johan

Ett slags sammanfattning

2012-01-06T23:19:00.000+01:00

Jag hade tänkt skriva någon typ av årssammanfattning, men dagarna rusade iväg och så var det plötsligt nytt år och det gamla kändes, ja, gammalt. Dessutom var 2011 ett år som knappt går att sammanfatta. Ett bergochdalbaneår. På det personliga planet var det ett av det jobbigaste åren i mitt liv, i ordets båda bemärkelser. Samtidigt var det ett år då jag drack champagne fler gånger än någonsin tidigare - och hade anledning till att göra det.

Det är det härliga med nyår, känslan av nystart. Och 2012 har börjat bra. Jag botade nyårsdagsbaksmällan med julavsnittet av Downton Abbey. Sedan dess har vi tapetserat fondvägg i hallen och köket - jag har längtat efter att få ha fåglar på väggarna! - och slitit bort ett urfult köksgolv. Och släpat in ett köksbord. Nu går jag omkring i det tillstånd av uppskruvad eufori som jag får av hantverksarbete och som innebär att jag sover sämre än när jag mår dåligt.

Och så har jag så smått - än så länge pyttesmått - påbörjat ett projekt som jag tänker ska få ta den tid det tar, det vill säga antagligen mycket lång tid. En lyx i skrivsammanhang som jag inte är van vid och som känns bra att tänka på medan skånestormarna rasar utanför fönstret.

Ann

I väntan på nästa inlägg...

2012-01-05T15:04:00.000+01:00

Gott nytt år!

2011-12-31T14:22:00.000+01:00

Logiska syndafall

2011-12-30T21:02:00.000+01:00

"Efter bittert motstånd löser floden upp sig i natten, säger han. Sköljer ut vår dagliga krigföring i ett mörker så dövt, så nästan helt utan mått att inga ord finns att dyka från. Kroppsvikt förskjuten av drömmar vars brist utlovar en klarhet så stark att den kunde göra en lång tagning in i tanklösheten".

(Ur Konversation 9 av Rosemarie Waldrop)

Här finns min recension av Rosmarie Waldrops Äpplets vana att falla.

Ann

Mellandagshälsning från Umeå

2011-12-29T19:54:00.000+01:00

Ann

Lucka 24

2011-12-24T09:34:00.001+01:00

Gustave Doré (1832-1883), La nuit de Noël

God Jul!

Lucka 23

2011-12-23T13:28:00.001+01:00

George Hitchcock (1850-1913) , A Dream of Christmas Eve

Att verba

2011-12-23T00:32:00.003+01:00

                    Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                            nätverka.

Jag undrar om det evinnerliga
nätverkandet betyder så mycket i
längden. Jag tror faktiskt att annat
är mycket viktigare.

                    Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                                agera.

Agera, jo tjena. det handlar väl om
hur man agerar i så fall!

                   Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                                 tuffa.

Tuffa? Jag förstår inte ens vad det
betyder.

                    Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                                tveka.

Tveka är fan inte speciellt viktigt.
Det kan väl inte en människa
tycka!

                    Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                              bloppa.

Bloppa! Såna jävla fjanterier!

Ur Handlingarna av Ulf Karl Olov Nilsson.

En lektion i hur man bildar svenska verb... eller inte... kan man läsa om här.
Ann

Lucka 22

2011-12-22T12:21:00.001+01:00

Gustaf Anckarcrona, 1869-1933

Lucka 21

2011-12-21T11:16:00.001+01:00

John James Audubon (1785- 1851), Snowy Owl

En smygtittare på jorden

2011-12-20T23:41:00.001+01:00

Vi färdades i gryningen över frusna fält,
en röd vinge lyfte, det var ännu natt.

En hare sprang plötsligt förbi framför oss
och någon av oss pekade på den.

Det var länge sedan. Idag lever inte
vare sig haren eller den som pekade.

Min älskade, var är, vart försvinner
handen som lyser, jorden som rasslar, språngets båge?
Inte av sorg frågar jag, utan av förundran.

Ur Czeslaw Milosz Ärlig beskrivning, översättning Anders Bodegård mfl.

Här skriver jag om hundraårsjubilerande Czeslaw Milosz.

Ann

Lucka 20

2011-12-20T13:14:00.001+01:00

Anton Mauve, Riders in the Snow, ca 1879

Lucka 19

2011-12-19T12:11:00.001+01:00

Caillebotte, Vue de toits (effet de neige), 1878

På floskelbyrån

2011-12-18T22:44:00.000+01:00

Serien om Berit Hård, som nu kommit till del två av utlovade tre romaner, är deckarparodi, men i än högre grad samtidssatir. I första boken, ”Bluffen”, tog Drougge nästan livet av Jan Guillou och slungade rallarsvingar mot kulturkändisvärlden till höger och vänster – även självaste Unni Drougge råkade ut för några lättare tjuvnyp.
I Förkunnaren är det lyckogurus, penningstinna självhjälpare och vänsterprasslande politiker som står på tur för smisk: ”Mumbo jumbo-vägen till La la-land”.

Här kan man läsa mer om Unni Drougges nya roman Förkunnaren.
Ann

Lucka 18

2011-12-18T13:06:00.002+01:00

Lucas van Valckenborch, Vinterlandskap, 1586

Den slagne vite mannens historia

2011-12-17T18:06:00.001+01:00

Red Cloud

Det lilla fortet på prärien, civilisationens sista utpost, kringgärdat av gränslösa vidder, vilda buffelhjordar och otämjda indianhorder. Myten har byggts upp i film efter film, bok efter bok. I Månaden när hjorten fäller sina horn frammanar Dee Brown verklighetens fort, verklighetens soldater, i det smutsiga utrotningskrig som skapade en nation.

Läs resten av min recension här.

Johan

Lucka 17

2011-12-17T12:04:00.001+01:00

Emma Florence Harrison, ur Elfin Song 1917

Lucka 16

2011-12-16T11:53:00.003+01:00

Lowell Birge Harrison (1854-1929), Untitled, Winter at Woodstock

Lucka 15

2011-12-15T12:50:00.002+01:00

Paul Gustave Fischer, Vinterdag på Kongens Nytorv, 1888

Lucka 14

2011-12-14T12:44:00.001+01:00

Jean-Léon Gérôme (1824-1904), Vinter

Lucka 13

2011-12-13T11:42:00.002+01:00

Louis Welden Hawkins, Girls Singing Music by Gabriel Fabry, 1903

Inblick i alkemistens verkstad

2011-12-12T23:58:00.000+01:00

Ordskräddaren Mircea Cărtărescu har sytt en rock. Utsidan är den mäktiga romantrilogin Orbitór. Fodret – i enklare tyg, närmare kroppen – är den lika omfångsrika dagboken, vars millennieskiftesavsnitt nu kommit i svensk översättning.
Liknelsen är Cărtărescus egen, given på Malmö stadsbibliotek häromveckan, och den har fog för sig. Medan Orbitór är en självbiografisk fresk vävd av drömmar och poetiska syner är dagboken en mer prosaisk loggbok över den rumänske författarens intellektuella liv, nattliga drömmar och mödosamma arbete med romantrilogin

Läs resten av min recension här.

Johan

Lucka 12

2011-12-12T14:04:00.001+01:00

Pieter Bruegel, Vinterlandskap med skridskoåkare och fågelfälla, 1565

Lucka 11

2011-12-11T11:41:00.000+01:00

Carl Frederic Aagaard (1833-1895), I det kalla vädret kommer den vilda renen närmare huset

Skall från en herrelös hund

2011-12-10T20:05:00.000+01:00

Wang Guangyi: Look for work

Den store kinesiske draken rister sin fjälliga kropp, spänner ut de svavelosande näsborrarna – och tar med kamreraktig min västmakterna i upptuktelse för deras ansvarslösa ekonomiska politik.
Så ligger världen nuförtiden, och vad vi än tycker om det går det inte längre att ignorera den femtedel av klotets invånare som tvingas leva i den kapitalistiska kommunismens absurda folkfängelse.
Vad kan därför vara lämpligare än att lyssna till en av diktaturens tystade röster? I ”Jag har inga fiender, jag hyser inget hat” har texter av människorättskämpen och fredspristagaren Liu Xiaobo samlats. Här finns artiklar, dikter, försvarstal, manifest. För vissa av dem dömdes han 2009 till elva års fängelse för ”anstiftan till omstörtande verksamhet”.

Läs resten av min recension här.

Johan

Lucka 10

2011-12-10T12:28:00.001+01:00

Caspar David Friedrich, Winter Landscape, 1811

Sorglustcharmig knasighet

2011-12-10T00:24:00.000+01:00

Med flygande höns, fiolspel och dansande zigenare på ett rostigt lastbilstak på omslaget försöker Hur madonnan kom till månen locka alla läsare som längtar efter mustiga skrönor, tokroliga äventyr, halvgalna särlingar och Emir Kusturica i romanform. Östeuropeisk kitsch, med andra ord.
Den romandebuterande tyske författaren Rolf Bauerdick har förlagt sin färgstarka berättelse till en bergsby i rumänska Karpaterna - fast för att understryka att det är fråga om en fiktiv berättelse har han döpt om Rumänien till Transmontanien.

Hela recensionen av hur madonnan kom till månen hittar man här.
Ann

Lucka 9

2011-12-09T12:20:00.001+01:00

John Henry Twachtman, Round Hill Road, ca 1890-1900

Lucka 8

2011-12-08T13:49:00.001+01:00

Edvard Much, Stjärnnatt, 1923-24

"Hä lukt int' som förr, hänna"

2011-12-07T22:47:00.000+01:00

Fjälldal i västerbottniska lappmarken

Det är kalas för oss som älskar dialektala repliker som "Ja du jett fäll sett deg å få kaffe". Vi befinner oss i en västerbottnisk fjälldal en händelserik vårhelg 1960. Den 9-årige huvudpersonen har byggt en åtta våningar hög träkoja med utsikt över hela bygden, hans far, på samma gång egenföretagare och ordförande för den lokala kommunistiska arbetarkommunen, får en politisk tankeställare när byns mördare kommer på besök, ett lappbröllop går av stapeln, en dragkamp pågår på tivolit, kungen fiskar i sin tärnastuga och gudsmannen Lewi Pethrus anländer för att predika i pingstvänstältet.

Det handlar om Babels torn i Bojtikken, Björn Löfströms debutroman. Läsvärd också för den som inte vuxit upp med hänna och dänna... Hela min lilla recension finns här.

Ann

Lucka 7

2011-12-07T12:20:00.000+01:00

Aleksandr Alekseevich Borisov, Vintersaga 1913

Lucka 6

2011-12-06T21:57:00.000+01:00

Abel Grimmer (ca 1570-1620), Vinterscen med slott och vallgrav

Världshistorien sedd genom Jerusalems förföriska prisma

2011-12-05T22:43:00.000+01:00

Uppståndelsens stad. Apokalypsens stad. Det utvalda folkets utvalda stad. Stridsäpple för imperier och tyranner. Skådeplats för mirakler och massakrer. Den plätt på Guds jord med flest profeter per kvadratmeter. Allt det är Jerusalem, och mer därtill. Inte undra på då att Simon Sebag Montefiores krönika med den kaxiga titeln Jerusalem – Biografin är tjock som den Heliga Skrift och tung som en kvadersten från kung Herodes tempel.

Från Davids lyckokast med stenslungan till sexdagarskriget skildrar Sebag Montefiore, tidigare mest känd för sina Stalinbiografier, stadens växlande öden. Den moderna Palestinakonfliktens minfält lyckas han undvika genom att visa respekt för båda sidors rätt till territoriet, även om hans starkaste sympatier omisskännligen finns på den israeliska sidan.

Personregistret är digert som en alla tiders Vem är vem? Här passerar alla från Jesus Kristus och Saladin till Gogol och Lawrence av Arabien revy. Därtill möter vi paramilitära munkar, huliganer från hippodromen, emirer, sultaner, ummayader och abbasider, sionister och evangelister, äventyrare, lycksökare, barbarer och skönandar, romantiska posörer och charlataner från alla raser och trosriktningar.

I själva verket handlar det om en sannskyldig världshistoria, sedd genom den förföriska och lätt hallucinatoriska prisma som Jerusalem utgör. Sebag Montefiore berättar den med elegans, schvung och omsorg om de fängslande detaljerna. Aldrig låter han sinnet för källkritik stå i vägen för en bra historia, och bra historier finns här i överflöd.

Att kalla boken för ett kraftprov är knappast att säga för mycket. För den som vill undvika en litterär motsvarighet till Jerusalemsyndromet – det tillstånd av messianskt delirium som kan drabba en besökare i den Heliga Staden – är sträckläsning inte att rekommendera.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Lucka 5

2011-12-05T13:38:00.000+01:00

Winter Woods, John Fabian Carlson (1875-1947)

Kroppen som spelplan

2011-12-04T18:34:00.000+01:00

Går det att skriva en stram och sparsmakad berättelse som utspelar sig i Sverige 2011? "Inte om den ska vara realistisk", menar Mara Lee. Eftersom hon själv sökte enkelhet i sin roman ”Salome”, ville nå fram till en ren och avskalad skönhet, var det bästa alternativet att förlägga handlingen till 80-talet. Då slapp hon mobiler och medialt brus. Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen” står däremot mitt i samtiden och det avspeglar sig i stilen: ”överlastad”, ”lite för mycket”, ”överdrivet poetisk” är ord hon själv använder när hon ska beskriva sin estetik.

I torsdags besökte Mara Lee Helsingborgs stadsbibliotek för ett samtal med Amanda Svensson. Jag skrev om evenemanget här.

Ann

Lucka 4

2011-12-04T11:46:00.000+01:00

Godfried Schalcken, Woman with a Candle

Lucka 3

2011-12-03T12:25:00.000+01:00

Hiroshige, Sparrows and camellias in the snow, 1838

Lucka 2

2011-12-02T13:38:00.000+01:00

James Abbot McNeill Whistler, Nocturne in Grey and Gold, Snow in Chelsea, 1876

Lucka 1

2011-12-01T22:21:00.001+01:00

Dagen har varit blyigt novembergrå, ett kallt regn smattrar mot rutan. Skånevinter! Vad kan då passa bättre än att öppna första luckan i Kulturreservatets adventskalender.

Margaret Mcdonald, Winter, 1898

Ideologin bakom galenskapen

2011-12-01T17:43:00.000+01:00

Varje gång en islamistisk gudskrigare forcerar paradisporten med en hemmagjord bomb för att ta sina sjuttiotvå jungfrur i anspråk talas det om kulturella skillnader, globala nätverk och giftet i hatpredikningar. När en norsk korsriddare sprider död och förödelse talar man hellre om ensam galning och taskig barndom.

Ändå har förstås också Anders Breivik blivit den han blivit i en miljö där vissa tankar florerat. Närmare bestämt har hans djävul funnit näring i den islamfientliga snårskog vars kraftigaste planta, den parlamentariska högerpopulismen, brer ut sig i ett Europa i kris och vars undervegetation består av allehanda ljusskygga konspirationsteorier.

I senaste numret av Expo (3/2011) – tidskriften som konsekvent riktar sökarljuset mot rasism och högerextremism – kan man läsa om idéerna som inspirerade Breivik. Här finns befängda föreställningar om Eurasien, ”islamiseringen” och västs kapitulation under sjuttiotalets oljekris inför muslimska krav på expansion. Invandring och flitigt barnafödande ses som komponenter i islams stegvisa övertagande av Västeuropa.

Det hela har uppenbara likheter med det tidiga 1900-talets antisemitiska hägringar, och påpassligt nog har Expo en artikel också om Sions vises protokoll, klassikern bland de rasistiska konspirationsskrifterna. Allt från kapitalismen till kommunismen, sekulariseringen och modernismen, förklarades i det fejkade protokollet vara resultat av en gigantisk judisk sammansvärjning.

När extremhögern förnyat sig har man helt enkelt ersatt ”judefrågan” med ”hotet från islam”, men vissa håller ännu fast vid det antisemitiska originalet. Så kan till exempel Svenska Motståndsrörelsen – den öppet nazistiska våldssekt vars föregångare VAM också porträtteras i senaste Expo – ha sin egen bestämda uppfattning om Anders Breivik.

Naturligtvis ingår han i en judisk konspiration.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Den globala byns slavar

2011-11-30T18:48:00.000+01:00

Slavskeppen går inte längre i skytteltrafik över Atlanten, med lastrummen fulla av handelsvaror i bojor, men det innebär inte att människan överallt är fri.

Faktum är att det moderna slaveri som kallas trafficking – export och import av tvångsarbetare, huvudsakligen för sexindustrin – haft sin del i den gränsöverskridande ekonomins exempellösa tillväxtkurvor. Ja, sexslavar säljs och köps som aldrig förr i den globala byn.

Om detta handlar den mexikanska journalisten Lydia Cachos reportagebok Maktens slavar. Cacho om någon borde veta vad hon talar om. Inte bara har hon rest jorden runt för att komma till tals med prostituerade, hallickar, torskar och poliser, hon har också arbetat ideellt för traffickingoffren och mordhotats av maffian utan att låta sig tystas.

Det känns därför nästan småaktigt att behöva påpeka att Maktens slavar inte är en särskilt bra bok. Den ger varken den översikt eller – annat än styckvis – det fördjupande mänskliga perspektiv man kunde begära. Ofta gör Cacho stor sak av att hon ska utreda en fråga, men nöjer sig sedan med några svepande omdömen, till exempel om ”det mansdominerade maskineri som driver världen”.

Ett problem – som inte bara är bokens utan också verklighetens – är svårigheten att skilja mellan tvångsprostitution och frivillig prostitution föranledd av ekonomisk misär. Cacho ser båda som oacceptabel exploatering, och här har hon uppenbart en poäng.

När den ekonomiska ojämlikhetens konsekvenser ska summeras är den rikes makt över den fattiges sexualitet inte en liten post i balansräkningen.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Om krisen bortom dagsländeperspektivet

2011-11-29T17:46:00.000+01:00

Finansexperterna spår och marknaden rår – och politiken, ja, den följer snällt med i börskursernas, räntesatsernas och kreditvärderingsbetygens alla krumbukter och svängningar. I ett sådant sakernas eländiga tillstånd kan det vara värt att ta ett par steg tillbaka och försöka överblicka den större bilden. Vad finns att säga om EU:s kris bortom dagsländeperspektivet?

Ett svar ger Jürgen Habermas i Om Europas författning, en essä som ges ut samtidigt i ett flertal länder. EU behöver mer överstatlighet, konstaterar den tyske filosofen, men en folkligt förankrad sådan, inte en som innebär ett ”postdemokratiskt byråkratherravälde” bakom stängda dörrar. Bara så kan EU fortsätta den civilisationsprocess som Habermas tycker sig urskilja i historiens gång, en utveckling där makten i allt högre utsträckning underställs rätten.

I sin utopi om en ”kosmopolitisk gemenskap” som i förlängningen sträcker sig bortom EU:s gränser lutar sig Habermas mot de banbrytande tankar om ett globalt statsförbund som Kant utvecklade i Den eviga freden. Den som förväntar sig djärva visioner eller ens en engagerande politisk pamflett lär dock bli besviken. I grund och botten är Habermas essä en skäligen torr analys av EU:s statsrättsliga grunder i gammal god tungfotad stil. Helt annorlunda är den klara debattprosan i bokens appendix, där författaren tar ut svängarna i sin uppgörelse med ”marknadsfundamentalismens socialdarwinistiska potential”.

Nu önskar jag att Habermas hade låtit sin teori om vad EU idealt sett skulle kunna vara brytas mot en diskussion om vad unionen faktiskt är, nämligen en vägröjare för just den nyliberala ordning som lett fram till dagens problem. Kanske skulle boken då bättre ha kunnat fungera som välbehövligt syre i den falnande men nödvändiga debatten om Europas framtid.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Adventspynt... trots allt

2011-11-27T21:51:00.000+01:00

Årets julkort?

Adventsfint... nästa vecka kanske?

2011-11-27T15:07:00.000+01:00

Det är första advent och jag har precis plockat en mogen tomat från den rangliga plantan i fönstret. Ute blåser Berit (om det nu är hon som kommit på besök också i Skåne) och gör tankarna på att ta ut och skaka mattorna till en avlägsen önskedröm (eller åtminstone en bra ursäkt för att slippa). Jag borde förstås adventspynta - fast ordet pynta är en eufemism för den röjning vårt hem är i behov av. Och jag är förkyld, det är därför jag sitter här i stället och tar det lugnt i stormen.

Om vi har varit aningen fåordiga på bloggen sistone, och det har vi nog, så beror det på att det på ett ungefär ser ut så här i vår lägenhet - håll i er nu (och för era känsliga inredningsmagasinstillvanda ögon skull är det säkrast att vi tar det i svartvitt):

Ja, detta är det utrymme som i vanliga fall går under beteckningen kök.

Efter att ha ägnat veckan åt att försöka minska på den homestylingmässiga socialrealismen i hemmet har jag inte bara fått ömmande handleder (och kanske kan målning av väggar också orsaka förkylningar?) utan också börjat känna mig benägen att omvärdera minimalism som inredningsprincip. Efter att i alla dessa månader ha bott i ett renoveringsprojekt känns den tömda hallen som ett vilorum.

Nu borde jag väl gå och sätta ihop den nyinförskaffade adventsstjärnan. Fast för att hänga upp den måste jag förstås plocka fram borren - och det kan väl inte vara nyttigt när man är sjuk? Dessutom har vi ingen glödlampa som passar. Och Berit därute...

Äsch, jag tror jag tar och sätter mig i hallen och mediterar istället.

Ann

Fågelskådning

2011-11-26T14:33:00.000+01:00

Drömmaren Cartarescu

2011-11-22T17:48:00.000+01:00

Norrköping utan dimma

I söndags tog mig ett långsamt tåg från Norrköping genom en drömsk dimma och nästan direkt till Malmö stadsbibliotek och Mircea Cartarescu, som talade om fjärilar och drömmar. Här skrev jag om evenemanget.

Ann

Livet, litteraturen, lidelsen

2011-11-20T22:45:00.000+01:00

Han som är vingen över denna visknings
blomma
brusande vit men om intet
om blott
tappar mig djupt i sina ord

Han som är större än min åtrå
uppslukande den i mig
viskande den bortom, glidande
och dess tvekan vem vet

Han som vet och är större än min kunskap

Han som lyfter mitt ansikte

Rut Hillarp, ur Båge av väntan, 1950

Om Rut Hillarps dagbok och Birgitta Holms nyutkomna biografi Poet och erotiskt geni skriver jag en essä här.

Ann

Färd in i desperationens mörka hjärta

2011-11-16T13:52:00.000+01:00

Jag orkar inte längre. Inte ett steg till.

Man orkar alltid ett steg till.

Jag trivs bra här. I den här vita plaststolen.

Det är nästa steg man inte orkar.

Översinnligt vackra mönster i ögonvrån.

Jag tycker så mycket om dig när du sover.

Rör sig som fjärilsvingar.

Det finns inget att vara rädd för.

/.../

Mitt liv har bara gått ut på att skydda mig från livet.

Allt var så enkelt.

Från nåra plusgrader till 15-20 grader kallt.

Men nu knackas jag ner. Kota för kota, ben för ben. Det säger kling, det säger klang. Natten och dagen väller in. Det blr friskt, stilla. Man kan andas igen.

Ur Kennet Klemets All denna öppenhet som kommer.
Jag skriver om boken här.
Ann

Postdemokratisk betraktelse

2011-11-15T15:24:00.000+01:00

Den romerska republikens institutioner upprätthölls med största nit i trehundra år efter det att Augustus gjort dem överflödiga. Napoleon satte kejsarkronan på huvudet under heliga försäkringar om att han skulle värna den franska republikens frihet.

Sensmoral: det mesta kan förändras så länge man inte låtsas om det.

Krig kan kallas fred. Ekonomiskt tvång kan kallas frihet. Mandarinvälde kan kallas demokrati. Löftet om en folkomröstning kan kallas en chock som kräver terapeutiska åtgärder. Folkvalda ledare kan avgå sedan de två personer som sanningsenligt kan säga ”EU, det är vi” slagit ihop sina maktfullkomliga huvuden. Politik kan steg för steg bytas ut mot teknokrati. Folk kan vara kloka som dresserade hundar och tycka det är rätt och riktigt. Och tycker man inte det kan man protestera. Och ens protester kan kallas gatuteater. Ett pittoreskt inslag i den nygamla tid där kristallpalatset på höjden står för stabilitet och den offentliga makten i evigheters evighet utgår från det knäböjande folket.

Johan

Knausgårds poetiska sanning

2011-11-14T15:43:00.000+01:00

Far och son. Finns det någon relation, med undantag för den mellan man och kvinna, som gett upphov till så mycket hatkärlek och sårig bitterhet? Knappast om man tar skönlitteraturen till måttstock.
Över första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp kastade fadern sin långa skugga. Först skrämmande, sedan alltmer patetisk. I tredje delen av sex, där Knausgård återvänder till barndomens paradis och helvete, är han åter punkten mot vilken allt graviterar.

Läs resten av min recension här.

Johan

Tar ett djupt andetag...

2011-11-13T11:39:00.000+01:00

Genghis Khan and Wang Khan, 1430

...inför kvällen, då detta äger rum på stadsbiblioteket i Malmö.

”För mycket poesi gör en mjuk, man blir oduglig och svag”

2011-11-11T11:47:00.000+01:00

Men sedan kommer snöstormen. Den storvuxne, fåmälde och sjörädde postkuriren Jens skickas iväg på en extratur norrut och för att han ska kunna ta sig över vattnet skickas pojken med honom. Därefter traskar de två genom snön resten av romanen, i närmare tvåhundra sidor. Över bergsrygg efter bergsrygg. I pinande blåst och yrande snöflingor. Bland gengångare och berättelser om ihjälfrusna. Mellan sönderblåsta nödstationer och ett och annat lä som överlevnaden hänger på. Det är en variation i vitt, där ingen nyans av kylan går författaren förbi. Det är helt fantastiskt.

Missa inte Jón Kalman Stefánsson! Jag skriver om nya boken Änglarnas sorg här.
Ann

Fem nyanser av sanningen

2011-11-09T13:13:00.000+01:00

Låter det förvirrande? Det är det. Azorno är ett slags kärlekshistoria berättad i cirklande rörelser, där dikt och verklighet är oskiljbara och allt flyter samman som i en dröm. Men framförallt är romanen ett språkspel med en alldeles egen logik - när Christensen komponerade sin roman för drygt fyrtio år sedan brydde hon sig inte ett skvatt om några konventionella regler för berättande. Identiteter ruckas oavbrutet, sanningen är på hal is, ingenting är att lita på.

Min recension av Azorno hittar man här.

Novembersmultron

2011-11-06T21:31:00.000+01:00

För mig som är morgongrinig och älskar höstens bleka sol är omställningen till vintertid en grym händelse. När man jobbar hemifrån blir den dagliga dosen av dagsljus minimal - att det blir mörkt vid halv fem upplever jag som rent skandalöst. (Jag vet att jag är norrlänning, men det hjälps inte. Mörkret känns också så mycket mörkare här nere.)

Fast i år har övergången hittills varit ovanligt mjuk tack vare den milda november. Fortfarande växer smultron på balkongen och tomatplantorna blommar i fönstret. Andra verkar längta efter riktig vinter. Häromkvällen i Köpenhamn sprang helgfirarna omkring med blinkande blå tomteluvor och över en nattklubbskö yrde flingor ur en snökanon. Själv nöjer jag mig med att sitta på balkongen och lukta på blommorna.

Ann

00-talet i en illgul ask

2011-11-05T13:40:00.000+01:00

det sägs att du dragit dig undan
trätt ett grovt halsband av torkade
gäddskallar och rasslar omkring där ute
framåthukad över myrarna
din gestalt har skymtats från skogsmaskiner
när du kluvit flyttblock med eldens kraft
och undkommit med korta snabba steg

Ur Pär Hanssons debut "Ruckel" 1992

Är detta ljudet av 00-talet? Nja. Men Pär Hansson medverkar i alla fall i den samtidspoetiska antologin Trettiotvå poeter tjugohundraelva. Här skriver jag om boken.
Ann

Country noir med guldkant

2011-11-05T02:04:00.000+01:00

- Jag tror inte att den här lokalen är byggd för banjo, men det låter fantastiskt.

Nej, man tänker inte att en prålig 1800-talsteater är den ultimata scenen för en akustisk countryduo. Men när Gillian Welch, ackompanjerad av David Rawlings, sjunger, steppdansar och joddlar borde till och med de förgyllda puttisarna på Köpenhamns Kongeliga Teater rysa.

Paret får publiken att bli så andaktsfullt knäpptyst att de spelar sista låten, Long Black Veil, utan mikrofoner. Det är helt magiskt.

Ann

Was that the thunder that I heard?

2011-11-04T02:57:00.000+01:00

En gång i tiden var Bob Dylan killen med gitarr och munspel i stativ runt halsen. Ni minns honom. Sedan tog han av någon anledning plats bakom en keyboard, och där har han stått parkerad sedan dess, och skulle så göra tills den eviga turnén fortsatte in i evigheten. Trodde jag. Fast saker och ting har förändrats. På Malmö Arena i torsdags ställer han sig i hälften av låtarna mitt på scen med mikrofonen i hand och koncentrerar sig helt på att sjunga. Resultatet är sensationellt. Visserligen är rösten mer ruinerad än någonsin, men den har en pondus och rå kraft som ingen sedan, typ, Blind Willie Johnson. Mellan eruptionerna halar han fram ett munspel och spelar känsligt och starkt som jag aldrig hört honom spela förr. High Water. Love Sick. Blind Willie McTell. Things Have Changed. Låtarna från senare år blandas med gammalt, oftast i rejält dekonstruerat skick. Ballad of a Thin Man är storartad. Och när han kör Tangled Up in Blue tänker jag att så här radikal och kompromisslös har Dylan sannolikt inte låtit sedan han vitpudrad i ansiktet och med fjäder i hatten uppfann folkpunken i mitten av sjuttiotalet.

Johan

The real thing

2011-10-31T22:58:00.001+01:00

Jean‑Honoré Fragonard, The Shepherdess, ca 1750

Ett lantkök i en urban lägenhet - så skulle vår marie-antionettska längtan efter "the real thing" kunna sammanfattas. Och eftersom "det äkta, naturnära och ursprungliga ligger starkt i tiden", som det heter i pressmeddelandet, är det högst rimligt att just inredningstidningen Lantliv knoppar av sig i ett nytt livsstilsmagasin: Pure.

Av att bläddra i Pure förstår man att äktheten har en särskild uppsättning markörer: tjocka stickade koftor, långa fladdrande tygsjok i färgglada mönster, runda 70-talssolglasögon, blonderade hårsvall. Ett jordnära liv utesluter inte en habegärande kravlista på den rätta rekvisitan - minns bara att konsumtionen bör vara grön.

Här skriver jag mer om magasinet Pure och vår längtan efter det autentiska.

Ann

Dimdag

2011-10-30T01:06:00.000+02:00

Finns det något vackrare än dimma? Eller åtminstone något mer försonande en annars grå nästannovemberdag i Malmö. Till och med industriområden under rivning får ett närmast magiskt skimmer. För att då inte tala om parkerna, där träden just nu tävlar i färgprakt. Eftersom jag är så morgongrinig brukar dimman ha hunnit lösas upp innan jag blir människa under förmiddagen, men idag höll dimtäcket greppet om staden fram till kvällen. Så jag kunde ta en tur i min stadsdelspark och drömma om att det var en engelsk hed jag vandrade över.

Ann

Litteraturens dubbelspel

2011-10-28T11:57:00.000+02:00

Kerstin Ekmans nya roman Grand final i skojarbranschen är en nästan 400-sidig kommentar till detta fenomen som på akademiska kallas "medialiseringen av författaren", en skildring av berömmelsens glamourösa baksida och ett blygsamt förslag till den skribent som skyr rampljuset.
"Vad är det egentligen för fel på underhållning?" är en fråga som ekar genom romanen, och som hörs av titeln är Ekman på uppsluppet humör i sin berättelse om ett litterärt svindleri som leder ända till de aderton.

Recension av Grand final i skojarbranschen finns här.

Ann

Bukarest i sepia

2011-10-26T21:19:00.000+02:00

Romanen är i sig en tidsresa, tillbaka till Bukarest de sista skälvande dagarna av år 1897, men det är också en berättelse om att kastas in i en förgången tid, att hamna i en värld som egentligen redan upphört att existera. Och om det förflutnas drömmar om den värld vi själva lever i.
En man hittas i ett omtöcknat tillstånd i en skog utanför Bukarest och blir strax en gåta hela staden talar om. Han bär inte hatt, är slätrakad, har färgade skor och ser betydligt yngre ut än de 43 år han uppger. Han säger sig vara journalist, men duar folk urskillningslöst och kan inte ens kyssa på hand korrekt. Det surrar av rykten och spekulationer och varje person har sin egen teori om denne Dan Cretus hemlighetsfulla historia. Är han en långväga bedragare, en skådespelare med fruntimmersroller, en marsmänniska, eller själve Jack Uppskäraren?

Här hittar man min recension av Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu.

Ann

En vardaglig utopi

2011-10-25T21:01:00.000+02:00

Karnevalsyran på Wenzelplatsen i Prag dagarna när järnridån föll. Euforin på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren. Ett politiskt lyckorus, lika kortvarigt som intensivt, knyter samman trådarna i Gellert Tamas reportagesamling En hel sekund i livet.

Det handlar om två decenniers samhällsomvandling, på gott och ont, speglad i individuella gester, fångad i enskilda röster. Framför allt är det rasismens, den etniska rensningens och ekonomiska krisens nittiotal som skildras i levande porträtt. Tamas, känd inte minst för böcker som Lasermannen och De apatiska, låter oss träffa grabben från bruksorten som kastat en hemmagjord brandbomb mot den lokala flyktingförläggningen, den arbetslösa tjejen som fått jobb som säljare av telefonsex, förortsgänget som drar omkring i betongtristessen i väntan på att något ska hända, om så bara ett slagsmål med gänget från grannförorten.

Reportaget om en förintelseförnekande skinnskalle som följer med på en resa till Auschwitz och ruckas lite grann, men bara lite grann, i sin världsåskådning, är karaktäristiskt för Tamas stil. Det mänskliga mötet, alltid präglat av respekt, ofta också av värme och humor, står i fokus. Reportern tar själv plats i reportaget, nyfiken och lyhörd reagerar han med alla sinnen på vad som händer. Han går upprymd i armkrok med den kvinnliga studentaktivisten genom ett uppochnedvänt Prag, står inbäddad i Black Armys supporterled på Råsundas böljande läktare.

En sak som demonstranterna och förortskidsen, ja, också fotbollshuliganerna och skinnskallarna i Tamas reportage har gemensamt, är längtan efter samhörighet, efter ett större sammanhang att ingå i, en längtan som kan ta sig mer eller mindre konstruktiva uttryck beroende på om de är inkluderande eller uteslutande. Dagarna på Tahrirtorget var som en utopi, säger en ung kvinna till reportern, och kanske kan man säga något liknande om Tamas reportage: att vad som gör dem så starka är att ett slags utopi, en vardaglig sådan som förtjänar namnet humanism, finns nedlagd i deras mänskliga möten.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Malmö Konstlekplats

2011-10-24T16:50:00.000+02:00

Chris Johanson, Alright Alright (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall 2011)

Det har pågått länge, och nu är det fullbordat. Malmö Konsthalls förvandling från ett konstens ljusa tempel till en plats där medelklassen rastar sina barn på söndagseftermiddagarna. Samtidskonsten är som gjord för det. Stora öppna ytor. Skojiga installationer. Interaktiva moment. Så märkvärdigt behöver det heller inte vara, trots den kulturella fernissan. Så länge barnen får springa av sig samtidigt som föräldrarna beskärs med en liten konstpaus är alla nöjda. De pretentiösa texterna på väggen kan man lugnt hoppa över.

På senaste utställningen är barnfamiljerna inte bara i majoritet, de är överallt. Ungarna rusar upp och nerför en ramp som täcker halva golvytan. Vad den mer ska vara bra för vet jag inte. I ett angränsande rum finns en figur med rosa garnpäls som man kan kamma med stora färgglada kammar. De pretentiösa texterna på väggen talar om ”viktiga existentiella frågor” och ett resultat som är ”kaotiskt och överväldigande”.

Misaki Kawai, Big Bubble (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall)

Som konsthallsbesökare utan barn känner jag mig mer felplacerad än överväldigad. Jag är väl inte dum nog att tro att det här är en plats för estetiska upplevelser? Som att gå till lekplatsen och med rynkad panna betrakta gungorna och rutschkanan. Finns det möjligen ett pysselrum, helst lugnt och stilla, där jag kan ägna mig åt det sköna och sublima medan medelklassens barn utforskar samtidskonsten?

Johan

Vad som göms i garderoben

2011-10-24T10:19:00.000+02:00

Bokmalen Marilyn

2011-10-23T11:23:00.000+02:00

Stenar på trottoaren
i alla möjliga färger
jag stirrar ner på er
som mot horisonten -
avståndet ligger så lockande mellan oss
och jag står många våningar ovanför
och famlar efter er
med darrande fötter

En känslig och melankolisk bokmal, uppslukad än av James Joyces Ulysses, än av Carl Sandburgs Abraham Lincoln-biografi i sex delar; en självrannsakande konstälskare som skrev dikter mellan arbetspassen och startade eget produktionsbolag med höga ambitioner.

Visst är det Marilyn Monroe jag beskriver. Att hon var långt mer än en plutande pinuppa och betydligt mångsidigare än den sorglösa blondin Hollywood försökte göra henne till har väl gått upp för de flesta vid det här laget. Men riktigt hur intellektuellt sökande och ihärdigt strävande efter bildning och utveckling hon var förstår man först när man möter hennes egna ord. Boken Fragment utgår från ett par kartonger med filmstjärnans efterlämnade papper: diktutkast, brev och dagboksanteckningar, det mesta nedkrafsat i stunden. Klotter, inköpslistor och självbiografiska skisser som sammantaget bildar ett fängslande och oretuscherat porträtt av den sårbara, kunskapstörstande kvinnan med svajigt självförtroende som gömde sig i sexbombsförpackningen. Hon som maken Arthur Miller kallade ”en barfotapoet som står i ett gathörn och försöker läsa sina dikter för en hop människor som sliter av henne kläderna.”

Av materialet har det blivit en lika intressant som tjusig coffeetable-bok, undantaget ett mer än lovligt fånigt förord av den italienske författaren Antonio Tabucchi. Monroes hafsiga textstumpar blottar mörka sprickor, den sorg och de tvivel som utgör skuggsidan till de foton som alltid är lika strålande glamourösa, också när den blonderade ikonen sitter hopkrupen med en bok i knät.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Marianne Öjerskog och Viveca Melander, Norstedts)
Ann

"Det spelar ingen roll varifrån jag tar sakerna, det viktiga är vart jag tar vägen med dom"

2011-10-19T11:23:00.000+02:00

Den sextonåriga huvudpersonen i tyska Helene Hegemanns roman Axolotl Roadkill vinglar fram i tillvaron som ett skadskjutet vilt, eller ja, för att anknyta till titeln, ett blödande trafikoffer vid vägkanten. Detta ”roadkill” heter Mifti och lever sedan mammans död ett utsvävande liv i Berlin där droger, sex och techno har fått ersätta skolan. Själv beskriver hon sig som en ”arrogant, misshandlad snorunge som koketterar med sin snobbiga trasighet och på samma gång avslöjar sin omgivnings trasighet.”
Det handlar helt enkelt om den eviga generationshistorien, i 2010-talets version.

Läs mer om Hegemann här.

Ann

Leda, lufttorkad skinka och lundellska livsparadoxer

2011-10-14T17:13:00.000+02:00

Det är inte mörkt än. Men det skymmer på.

Hösten är på ingång. Och Den Skapande Mannen med den omättliga livsaptiten och de inre demonerna – han som i en eller annan skepnad alltid stått i fokus för Ulf Lundells romaner – har passerat sextioårsstrecket.

I nya romanen, Allt är i rörelse, heter han Joar Cirroan, Red kallad, och är fotograf, givetvis med stjärnstatus. Fast nu har han i en känsla av leda och livskris gömt undan kamerorna i garderoben. Helst skulle han vilja lämna allt bakom sig, ”rensa ut utav helvete”, men det förflutna gör sig påmint. I form av en efterhängsen bror. I form av en karriärsammanfattande ”soffbordsbok. Fem kilo” som han i ett svagt ögonblick övertalats till att sätta ihop. I form av en enastående vacker modell som suktar efter att lysas upp av stjärnfotografens blixtar.

Lundell skriver, som vanligt, mitt i strömmen av intryck. Red iakttar flyttfåglar och väder. Äter lufttorkad skinka på altanen. Dricker Chardonnay. Retar upp sig på P1. Får vindrutetorkarreglaget till BMW:n kollat. Våndas över riksdagsvalet och det nya, cyniska Sverige. Lyssnar på Dylan. Läser Kerouac. Super och nyktrar till. Umgås kravlöst med sin 35-åriga väninna.

Rätt så ofta går det på tomgång. Eller riktigare sagt: det är mestadels underhållande att vistas i Reds sällskap, men det bränner inte till förrän han lämnar sin österlenska tillflyktsort för en ensam sejour på Teneriffa och berättelsen tar fart, vilket inte minst innebär att språket vinner i böjlighet och laddning.

Vad som gör romanen intressant är framför allt det som ligger och skaver. Längtan efter samhörighet kontra frihetstörst. Behovet av myter och av att rasera myter. Uppbrottsivern ställd mot det nostalgiska ältandet av det som varit. Gamla lundellska livsparadoxer som väl inte bara angår Den Skapande Mannen utan också oss andra.

Vid ett tillfälle känner sig Red som en Beckettfigur: ”Jag har inget att säga, jag pratar. Allt är sagt. Jag säger det igen, en gång till”. Detsamma kan anföras om Lundell. Han har sagt det här förut. Nu säger han det igen. För mig får han gärna dra det ett varv till.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Entreprenör i konspirationer

2011-10-13T20:30:00.000+02:00

Egentligen har ”Begravningsplatsen i Prag” allt för att bli en fantastisk roman. Ett högintressant idéinnehåll. Ett otroligt angeläget ämne. Ett sinnrikt upplägg. Ett djärvt val av huvudperson. Ett kärleksfullt förhållande till 1800-talets berättartradition. Rafflande intriger och bloddrypande äventyr. Gåtor, minnesförluster, hysterikor, Dreyfusaffären och Freud i en cameoroll.

Varför blir då inte Umberto Ecos nya en fantastisk roman? Nils Schwartz formulerar det snyggt i Expressen: "Det han inte kan i ämnet är inte värt att veta, men det gäller också rätt mycket av det han kan. Hade han sovrat i sina kopiösa kunskaper, skulle han ha skrivit bättre romaner. " Min recension kan man läsa här.

Ann

Blodsockerfall och identitetspolitik

2011-10-12T21:01:00.000+02:00

Uppslaget är lika enkelt som originellt: en man utan egenskaper drabbas av en kronisk sjukdom och reagerar med eufori. Äntligen har han fått en stabil identitet, en som särskiljer honom från omgivningen, gör honom delaktig i en större gemenskap.

Aleksander Motturis debutroman Diabetikern handlar om blodsockerfall och insulininjektioner, men lika mycket om biomakt och identitetspolitik. Något som knappast förvånar med tanke på att författaren, en av krafterna bakom den kulturteoretiska tidskriften Glänta, bakom sig har flera böcker om sådant som skillnadstänkande, språkliga mytologier och maktstrukturer.

Ändå vill det sig inte riktigt. Ett problem är att huvudpersonen inte bottnar, inte har en övertygande egen röst. Han ska vara en anonym manschettarbetare, ”kontorets expert på att hantera exceldokument”, lyckligt ovetande om allt vad Michel Foucault och Slavoj Žižek heter, men svänger sig samtidigt med uttryck som ”utopisk realitet”, ”audiovisuell epistemologi” och ”patogenetiska narrativ”.

Ett annat att så mycket framstår som utfyllnad. Här finns – via diabetikerns flickvän, en konstcurator i ropet – lätt satiriska inblickar i den urbana kulturmedelklassens lika toleranta som uteslutande värld. Lite skoj med postmoderna teorier. En serie surrealistiska mardrömsscener. Små lektioner i medicin. Interiörer från apotek och vårdcentraler. Åtskilliga pratiga upprepningar och omtagningar.

Motturis uppslag hade kunnat bli en riktigt bra novell. I stället har han pumpat upp idén till en i långa stycken poänglös roman.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Balkongbesökare

2011-10-12T13:04:00.000+02:00

"Förtrollningen ligger i känslan och i berättandet"

2011-10-10T22:27:00.000+02:00

Mia, mindre bemärkt poet, dumpas av sin man efter trettio års äktenskap och bryter ihop till den grad att hon hamnar på psyket. Som rehabilitering flyr hon från New York till sin barndomsstad i Minnesota för att under en sommar få distans och nå insikt. Här håller hon en poesikurs för en grupp tonåriga tjejer intrasslade i en grym maktkamp, dras in i den unga grannfruns äktenskapliga problem och besöker dagligen den 87-åriga modern och hennes excentriska väninnor på ålderdomshemmet.
Mötet med dessa kvinnor i olika stadier av livet blir en anledning för Hustvedt att dissekera kvinnans psykologi och samhällsroll genom historien och alla åldrar. Och att få briljera med sin bildning och tankeskärpa.

Mer om Siri Hustvedts nya roman Sommaren utan män här.

Ann

"Visst vet du att allt är en historia?"

2011-10-10T22:21:00.000+02:00

Två systrar åker upp i varsin rymdraket och medan de försöker vänja sig vid rymdens mörka vakuum berättar de historien om sin mamma och hennes passioner. När matematikern Eleonore hamnar vid livets vägskäl följer hon sina känslor och väljer inte alltid den riktning som är bäst för döttrarna Silja och Sontag. Det är en originell inledning på Ida Lindes roman En kärleksförklaring, som handlar om moderskap, systerskap och den komplicerade kärleken. Om val och konsekvenser.

Hela recensionen av Ida Lindes roman finns här.

Ann

När Tomas Tranströmer får Nobelpriset

2011-10-07T15:27:00.001+02:00

Boka inte en resa en torsdag i oktober. En litteraturkritikers lärdom till nästa nobelprishöst. Men är du inte tillgänglig någon gång under dan? undrar min redaktör. Typ om det blir Tomas Tranströmer? Ha ha, svarar jag: cirka en halvtimme på Arlanda vid tvåtiden.

Väl på Arlanda står jag länge och bara gapar framför nyhetsrubriken. Läser det sms:ade artikelförslaget. Okej, lovar jag, jag försöker väl skriva ihop något på flyget. Om jag tar flygbussen är jag kanske hemma någon gång vid fem halv sex. Får en absolut sista deadline klockan sex. Jag har naturligtvis ingen Tranströmerbok med mig. Inte heller någon internetuppkoppling. Men som väl var ett par gamla Tranströmerartiklar på ett usb-minne.

Jag struntar i bussen och sätter mig vid ett eluttag på Sturup och skriver så fingrarna glöder. Beställer hämtning, internetmodem och Tranströmers Samlade dikter av min fantastiska bilburna svägerska. Mailar iväg texten i bilen tretton minuter före deadline.

Det var historien bakom den här artikeln. Min puls har fortfarande inte gått ned.

Ann

Höst, Västerbotten II

2011-10-06T11:03:00.004+02:00

Höst, Västerbotten

2011-10-05T15:48:00.002+02:00

En familj på gränsen till sammanbrott

2011-10-05T15:33:00.000+02:00

Sönderfall börjar som ett stycke dramatisk dialog. Vi befinner oss i Honduras, tidigt 60-tal. En halvtimme innan dottern Tetis bröllop ska gå av stapeln låser Lena in sin man, advokaten och politikern Erasmo, på toaletten för att hindra honom från att närvara. Hon avskyr sin blivande svärson Clemente, en äldre salvadoran som i hennes ögon är kommunist och kollaboratör, och spyr ut sina åsikter medan maken ger igen från andra sidan badrumsdörren. Känslorna svallar, förolämpningarna haglar, familjehemligheterna blottas, hätskheten fräser och hatet väller fram.

Om Horacio Castellanos Moyas roman Sönderfall kan man läsa mer här.
Ann

Vilse i litteraturens världshav

2011-10-01T20:28:00.000+02:00

Kanske ska man helt enkelt läsa ”Handlingen” som en litterär självhjälpsbok? Ja, i så fall en högst excentrisk sådan, utan några enkla lösningar och klämkäcka stolpar, men med en fin känsla för den mänskliga existensen som ”en liten suck i världshistoriesvalget”.
Inte minst är den en träffande skildring av våndan av att välja rätt bok för stunden i litteraturens gränslösa världshav.

En recension av Sara Mannheimers nya roman som har lite grann att göra med inlägget nedan. Här finns den i sin helhet.

Ann